Iofs så fick jag mina första redan som 22-åring (natten före en jobbig rättegång) men efter det så stog det rätt så still. För några år sedan (tio år efter de första) började jag märka att de blev fler och fler men jag har sedan tonåren färgat håret kontinuerligt och inte tänkt på dem så mycket. Det var först för nåt år sedan som jag märkte av dem på riktigt. Trots att håret var nyfärgat dök det gång på gång upp ett femtiotal gråa hår efter bara någon vecka och jag bestämde mig  efter ett tag för att  bara låta dem vara. Nu har jag inte färgat håret på över ett halvår och jag har en rejäl silvrig slinga i tinningsregionen samt ett hundratal andra blänkande hårstrån på huvudet. Jag måste säga att jag gillar det!! Som fan! Tycker det är riktigt jäkla snyggt och även fast jag vid flera tillfällen varit sugen på att färga håret (av gammal vana och för att jag gillar förändring) så har jag låtit bli.  Och bland det fulaste som finns så är det färgat hår med grå utväxt. Hugaligen!

Gillar även grått hår på andra. Killar speciellt! Min sambo är fyra år äldre än jag men har inte speciellt många gråa hår på huvet (om ens några). Däremot så syns de i skäggstubbet när han inte rakat sig på några dagar. Små silvergrå skäggstubb lite utspritt mitt bland de andra. Tycker det är sjukt sexigt!

Synd att det är så fult att åldras! Rynkor ska botoxas bort och grått hår ska färgas över. Som om att det vore något att skämmas över. Jag tycker det är riktigt jäkla synd! Silvergråa slingor och skrattrynkor som tyder på ett liv med mycket glädje och erfarenhet (och säkert en hel del bekymmer) är ju för fasen sexigt!! Grymt jäkla toksexigt!!!

Tisdagen den 26 mars kom jag hem vid haltiotiden efter att ha gått upp alla trapporna till lägenheten (bodde på sjätte våningen, hissen var trasig). Jag hade känt att jag haft lite ont i benet precis under magen men trodde att det var bäckenuppluckring. Vid halvelvatiden tyckte jag att det började kännas mer och ungefär 23.00 så var det ca tio minuter mellan ”värkarna”. Fattade inte riktigt att det var på gång, det kändes inte alls som jag trodde att det skulle göra och gjorde inte alls så ont som jag trodde heller. När det började göra ondare ringde jag till Huddinge förlossning men de hade fullt och sa att jag skulle lägga mig i badet en stund och ringa senare. När vi ringde igen var det fortfarande fullt och vi ringde till Södersjukhuset.

Till Sös kom vi när klockan var fem minuter över två på natten/morgonen och då hade jag ordentligt ont. Barnmorskan som tog emot oss hette Pävvi. Hon visade in oss på ett rum och undersökte mig. Jag var öppen fem centimeter. Klockan 2.20 kopplade hon på Ctg för att se hur sammandragningarna och barnets hjärtljud var. Lilla hjärtat slog 130 slag i minuten. Sammandragningarna kom med 2-3 minuters mellanrum och varade i 60 sekunder.

Klockan 2.35 hade jag så ont att jag började andas i lustgasmasken. Förstog inte riktigt hur den funkade och tyckte inte att det hjälpte något vidare.
Klockan 2.55 var jag öppen 7 centimeter och barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick.
Klockan 3.30 fick jag ryggmärgsbedövningen som jag legat och skrikit efter i över en halvtimma. Jag tyckte inte att det vart så himla mycket bättre av den för trycket mot rumpan, som var det värsta, försvann inte.
Klockan 3.50 var jag öppen 10 centimeter och fick ställa mig på knä över en saccosäck men det kändes mest som att magen var i vägen och jag lade mig ner igen.
Klockan 4.30 blev sammandragningarna glesare och 4.20 satte barnmorskan in ett värkstimulerande dropp och det gjorde att de kom tätare igen.
Klockan 4.30 låg jag på sidan och försökte krysta men urinblåsan var så full att det gick inte. De satte in en kadteter. Trodde att det skulle vara hemskt men i all förlossningssmärta så kände jag det inte ens. När urinen var tappad kändes det bättre men då gick helt plötsligt fosterljuden nertill 80 slag i minuten och jag fick börja andas syrgas. Hörde att det blev lite panik i barnmorskans röst och jag hörde att de tänkte tillkalla läkare och ”klippa” upp den sista biten. Tog i och krystade allt vad jag kunde och när huvudet var som störst mellan benen kändes det som jag skulle börja brinna.

Klockan 4.55 föddes vår lilla tjej i soluppgången. När huvudet var ute gick resten jättebra. det var en hal liten kropp som lades på mitt bröst. Den känslan och lukten kommer jag aldrig att glömma. Hon skrek på en gång och det lät som hon sa: ”näe, näe, näe”. Efter sju minuter så föddes moderkakan fram och medan jag och Benny beundrade vår dotter så syddes jag mellan benen. När de sytt klart hjälpte barnmorskan mig att få lilla snuttan till bröstet så att hon kunde suga. Barnmorskan lämnade oss ensamma en stund och kom med mackor och någonting som skulle likna Champange.

Efter en stund (6.30) tog barnmorskan med underverket och Benny in i ett rum där hon vägdes, mätte huvud och kropp, gav en k-vitaminspruta, kände i gomen, tog tempen och lite annat. Vikt 3405g, längd 49 cm, huvudomfång 34 cm Tänk att en sådan perfekt och vacker liten tjej har legat i min mage i nio månader.

Pappa Benny klippte navelsträngen!! Han var så duktig och hjälpte mig under hela förlossningen.

I dag fyller hon femton år. Mitt hjärtas fröjd och glädje! Shit vad fort tiden går!
Grattis Emelina! Jag älskar dig!

Allt trams – och en del bidrag också för den delen. Vissa av bidragen och vissa av deltagarna är så sjukt dåliga att man inte behöver stoppa ett enda finger i halsen för att framkalla kräkningar. Självklart är det ett evenemang som är i hopsatt för att passa så många som möjligt, det förstår jag också! Och det är ju samtidigt lite kul att få ”småhata” en del av bidragen. Det hör liksom till på nåt vis.

Framför allt är det vissa artister som jag har gruuuuvligt svårt med! Visst, det finns kanske låtar som är sämre än dessa men jag kan bara inte med artister som Sanna Nielsen, Linda ”Klämkäck” Bengtzing och Shirley ”Klämman” Clamp. Jag vet inte vad det är men jag MÅÅÅR ILLA! På riktigt!

Men jag hatar inte allt. Jag gillar en del också
Swingfly (me and my drum), Erik Saade  (popular), Sara Varga (spring för livet), Nicke Borg (leaving home) och The Playtones (The king) är mina fem personliga favoriter. Tror dock att Eric Saade kommer ta hem en rungande seger! Skulle nog våga sätta en slant på det (fast… va inne och kolla på nån spelsida precis nu. Han är en 2-oddsare. Får satsa myyycket om jag ska bli rik på honom! Hehe..)

Och så gillade jag Lena Ph:s  framträdande tillsammans med Dead by april! Tycker det var lite kul! Och den enda av ”förvandlingarna” som skulle kunna liknas vid en förvandling!

Så! Det var årets melodifestivalinlägg….
Vi ses <3

Fredagen den 15:e december 2006 somnade jag med Thelise i soffan. Trots att ingen av mina tidigare förlossningar börjat med vattenavgång så är det sista jag tänkte på innan jag somnar att det skulle vara typiskt om vattnet gick i soffan vars kuddar vi precis haft på kemtvätt.

Klockan två på morgonen lördagen den 16: e december vaknar jag av att det ”knäpper” till ganska ordentligt mellan benen. Sedan bara forsar det ut vatten (i den nykemtvättade soffan). Det känns overkligt. Blir samtidigt lite orolig eftersom min barnmorska sagt åt mig att ligga stilla och ringa förlossningen i fall vattnet går eftersom hon var osäker på om barnets huvud var fixerat. Enligt henne kan navelsträngen slinka ut och huvudet fixera sig ovanpå vilket kan leda till syrebrist hos barnet. Har aldrig hört talas om det här förut men tar det säkra före det osäkra och ropar på Johan. Han har inte gått och lagt sig ännu och kommer ner ganska fort. Ber honom hämta telefonen och ringer till Södersjukhuset. De har fullt men sköterskan tycker av någon anledning att det är bra att jag blir kollad och kontaktar Karolinska dit vi är välkomna för kontroll.

Vi väcker Minea och Thelise och skjutsar hem dem till Johans mamma och pappa.
På Karolinska kopplar de ctg som jag får ligga med i närmare en timma. Har inga täta sammandragningar, inte ont alls och när hon undersöker mig så visar det sig att tappen inte ens är utplånad och sitter högt upp. Enligt henne har förlossningsförloppet inte ens startat så vi får en tid för igångsättning på Södersjukhuset söndag klockan tolv. Är faktiskt inte ens orolig att vi ska behöva använda oss av den tiden. Känner mig säker på att det kommer att starta av sig själv innan dess. Barnmorskan på Karolinska nästan skrattar dessutom när jag berättar för henne vad min barnmorska på mvc sagt om att navelsträngen kan slinka ut. Hon säger att det var länge sedan, säkert femton år sedan, man slutade att råda kvinnor att ligga stilla efter vattnet gått.

Klockan är runt fyra på morgonen när vi lämnar Karolinska. När vi kommer hem lägger vi oss för att sova men jag känner mig rastlös och när Johan somnat går jag ner till vardagsrummet och lägger mig framför tv:n. Vid sextiden börjar jag känna att det kommer någonting som liknar värkar. De tilltar i styrka vart efter men känns långt ifrån outhärdliga och är ganska oregelbundna. Vid halv sju går jag upp för trappen till köket men är tvungen att stanna upp i trappan när jag får en ganska smärtsam värk. Kryper ner hos Johan i sängen men har svårt att ligga stilla. Värkarna tilltar i styrka och kommer tätare och tätare. Försöker väcka Johan men han är riktigt trött och det tar ett tag innan han förstår att det är dags. Vi ringer till Karolinska vid sjutiden men nu är det fullt där i stället så vi ringer till Södersjukhuset där de har en plats ledig. Vi tar det ganska lugnt, det känns inte som att det är någon panik alls.

Åker hemifrån strax efter sju och när vi kommer fram till Södersjukhuset är det fullt på parkeringen vid förlossningen. Jag säger åt Johan att vi ska åka till parkeringsgaraget i stället och gå igenom sjukhuset till förlossningen. Det känns att värkarna kommer tätare och tätare men jag är livrädd att de ska avta eller att det ska bli en långdragen förlossning och tänker att promenaden från garaget kan bara göra gott och skynda på det hela lite. När vi gått en bit i korridorerna känner jag hur det börjar trycka neråt. Är tvungen att stanna upp och hänga lite på Johan för att hålla mig upprätt. Inser nu att det kanske är väldigt nära. Får säkert ett par värkar till på vägen till förlossningsavdelningen, minns inte riktigt.

När vi kliver innanför dörrarna strax efter halv åtta måste det synas på mig hur ont jag har för vi blir mötta av personalen innan vi ens hunnit fram till receptionen. De frågar om jag behöver en rullstol men bara tanken på att sitta ner får mig nästan att må illa. Jag har ju ett huvud mellan benen. Barnmorskan går i förväg in på förlossningssalen medan jag stödjer mig på Johan i sällskap av en undersköterska. Får hjälp att klä av mig alla kläderna så fort jag kommer innanför dörren på förlossningssalen och enligt journalanteckningarna kopplar barnmorskan på ctg klockan 7.42. Minns att jag tycker att det är jobbigt med banden runt magen. Är orolig för barnet som jag inte känt röra sig på ett bra tag så jag står ändå ut för att få höra de små hjärtljuden. Det är en enorm lättnad när barnmorskan talar om att lilla pyret mår hur bra som helst. Känner att det trycker på ordentligt och barnmorskan gör en snabb koll och konstaterar att det bara är att börja krysta. Hon stänger av lustgasen som jag bara har hunnit andas i två gånger. Klockan är nu 7.45. Tar i allt vad jag orkar och det känns som att det brinner mellan benen. Känner igen den här fruktansvärda smärtan från när jag fött tjejerna och det lugnar mig och gör att jag står ut med smärtan. Jag vet att nu är det riktigt nära. Tar i en gång till på samma krystvärk och huvudet är nu ute. Nu tror jag att det värsta är över men på nästa krystvärk gör det nästan lika ont som när huvudet kom ut. Lilla pyret måste ha breda axlar efter far sin för jag var tvungen att trycka på ordentligt för att kroppen skulle komma ut!

Klockan 7.47 läggs vår son på min mage, en alldeles bedårande söt liten pojke. Han är väldigt lik sina systrar och barnmorskan placerade honom så fint vid mitt bröst att han börjar snutta nästan med det samma. Undersöks av barnmorskan som konstaterar att allt ser fint ut, inga bristningar eller onormalt stora blödningar. När moderkakan föds ut passar vi faktiskt på att ta en titt på den. Det är ju ändå fjärde och sista gången jag är gravid så det kändes att det var dags att kolla hur den verkligen ser ut.

Vi lämnas ensamma ett bra tag med vårt underverk. Han är så fin. Han har massor av svart hår, perfekta små öron och en söt liten näsa. Tänk att vi fått en pojke, det är helt fantastiskt! Vi är jättelyckliga och även fast jag i stort sett hela graviditeten haft ”killkänsla” så känns det väldigt overkligt! Jag är ju en ”tjejmamma” Hur ska det här gå? Vilgot (som fick sitt namn först när han var femton dagar gammal) föddes lördagen den 16e december klockan 7.47 i graviditetsvecka 37+6. Han var 50 cm lång och vägde 3365 gram Jag känner mig otroligt nöjd med hela förloppet! Även fast mina tre tidigare förlossningar också gått väldigt fort så var en av mina största fasor att behöva tillbringa timtal på sjukhus med värkar. Det gick snabbt och lätt utan bedövning och komplikationer. Skulle nog kunna kalla det en drömförlossning!

Och i går fyllde han fyra år, mitt lilla fina hjärta!

Ville bara säga det…
tjing tjong

Tar en liten paus. På återseende!
Ni hittar mig kanske i pysselbloggen då och då >>>
Kram Anna

I kväll ska det mysas med barnen framför tv:n i det nypyntade vardagsrummet

Tänkte att hon ska få någonting rejält att bita i i morgon. Vet precis vad jag ska ta upp och jag vet precis vad jag måste ändra på… men jag vet verkligen inte hur! Ska bli spännande att höra om hon kan hjälpa mig….

Terapi e fan toppen. Alla borde prova….