I dag fyller min Minea 9 år. Det blev en ganska fin födelsedag trots magsjuk lillebror och uteblivet födelsedagskalas.

Så här gick det till när Minea kom till världen:

Låg hemma framför tv:n natten den 19:e april (2000) när det plötsligt kändes som att vattnet gick (klockan var då ca halv två). Jag var inte riktigt säker, så jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle vänta till åtta på morgonen och sedan ringa igen. Vid tretiden så var jag rätt säker på att det var fostervatten som sipprade och kunde inte hålla mig längre, var tvungen att väcka Johan. Vi satt vakna till fem ungefär, men eftersom jag inte kände några värkar så gick vi och la oss.

Klockan sju vaknade jag av att det kom massor av blod.Jag vart jätterädd och ringde till förlossningen och dom sa att jag skulle komma på en gång. Vi väntade på min mamma som skulle passa Emelina. Vid tjugo i åtta var vi på väg ner för trappen och då hade värkarna börjat komma i gång.

Strax efter åtta kom vi till SÖS, de konstaterade att jag bara var öppen tre till fyra centimeter och att det inte var vattnet som gått utan slemproppen (jättekonstigt). De sa också att blödningen var fullt normal.

Jag gick omkring i korridoren ett tag innan jag tog en dusch (ca 9.00), men jag tyckte att det gjorde mindre ont när jag gick så det vart bara en snabbdusch.

Klockan 9.40 har jag rejält ont och vill in i rummet. Jag lägger mig i sängen. Barnmorskan tycker att jag ska stå på knä över en saccosäck, men trycket mot rumpan vart nästan outhärdligt så det gick inte.

Jag prövar lustgasen (trots att jag tyckte den var värdelös när jag födde Emelina för fyra år sedan) och den var super!! Jag mådde lite illa precis i början och var nära att spy ett par gånger, men det var otroligt skönt. Värkarna vart inte så mycket lättare, men däremot så kunde jag slappna av helt mellan dem, vilket var svårt utan lustgas.

Vid 10.30 kommer barnmorskan in och jag känner att jag kanske borde höra mig för om någon sorts bedövning. Hon konstaterar att jag är öppen nio till tio centimeter och då kändes det inte alls längre nödvändigt med nån bedövning. Jag trodde att jag hade minst tio timmars värkarbete kvar, men så var det ju inte. tio minuter senare börjar jag krysta halvsittandes. 10.45 gör de hål på fosterhinnorna (jätteskön känsla).
Det gör fruktansvärt ont och trycker mot baken, men ändå kunde jag skratta mellan krystvärkarna och var riktigt glad att det äntligen var dags.

När huvudet är som störst mellan benen säger hon plötsligt till mig att sluta krysta. Jag trodde att jag skulle brinna upp. Jag skrek säkert så att det hörde söver hela sös. Det gjorde så jä-la fruktansvärt ont. Hur kan hon be mig sluta nu?! Barnmorskan förklarar att om jag krystar en gång till kommer jag att sprika ordentligt.

Jag känner hennes huvud mellan benen, Johan kan se hennes kolsvarta hår trots att han står uppe vid mitt huvud. Jag blir lite lugnare och börjar tyst men säkert att andas ut henne. Helt plötsligt släpper all smärta, vatten forsar mellan benen och kroppen bara glider ut.

Klockan är 10.59 när hon läggs på mitt bröst. Jag känner mig lycklig och omtumlad, vi tittar på henne båda två. Alldeles täckt av fosterfett ligger hon där, lilla skruttan. Helt overkligt. Det dröjer ca 5 minuter innan barnmorskan frågar om vi tittat efter vad det blev, men det har vi inte. Hon vänder på henne och visar. Emelina har fått en LILLASYSTER!! Precis som hon önskat sig. En perfekt liten tjej!! Jag kan inte vara lyckligare.

Jag är så fruktansvärt nöjd med förlossningen, det kunde inte varit bättre. Ingen bedövning, inga bristningar, ca tre timmar från första värken. Skrattade och var glad under nästan hela förlossningen.
Var uppe och gick och duschade direkt efteråt. Inga problem med toabesök. Toppen!

Jag och Johan stannade en natt tillsammans, men vi längtade hem! Det var tydligen lite platsbrist i Stockholm också, de som skulle föda bara en timma efter att vi kom in vart hänvisade till Nyköping (eller om det var Enköping, kommer inte i håg).

Lilla skruttan sover hela dagarna och är vaken hela nätterna, så jag har ett antal uppesittartimmar framför mig.  Nu ska pröva att tvätta håret på lillskruttan. Hon är så söööt!!!

Måste bara säga att jag hade ju typiska ”killsymptom” enligt alla. Låga hjärtljud, inga finnar eller fett hår, ingen jätteviktuppgång och allt var helt annorlunda mot när jag väntade Emelina. Men det stämde ju inte……..

Grattis på födelsedagen Minea
Jag älskar dig! / Mamma

För 13 år sedan låg jag med mitt förstfödda lilla knyte i famnen och var kärare än jag någonsin tidigare varit kär! Här kommer förlossningsberätttelsen ur min dagbok:

Den 27 Mars 1996 klockan 4.55 föddes vår lilla flicka i soluppgången efter två timmar och femtio minuter på Södersjukhuset.

Tisdagen den 26 mars kom jag hem vid haltiotiden efter att ha gått upp alla trapporna till lägenheten (bode på sjätte våningen, hissen var trasig). Jag hade känt att jag haft lite ont i benet precis under magen men trodde att det var bäckenuppluckring. Vid halvelvatiden tyckte jag att det började kännas mer och ungefär 23.00 så var det ca tio minuter mellan ”värkarna”. Fattade inte riktigt att det var på gång, det kändes inte alls som jag trodde att det skulle göra och gjorde inte alls så ont som jag trodde heller.

När det började göra ondare ringde jag till Huddinge förlossning men de hade fullt och sa att jag skulle lägga mig i badet en stund och ringa senare. När vi ringde igen var det fortfarande fullt och vi ringde till Södersjukhuset.

Till Sös kom vi när klockan var fem minuter över två på natten/morgonen och då hade jag ordentligt ont. Barnmorskan som tog emot oss hette Pävvi. Hon visade in oss på ett rum och undersökte mig. Jag var öppen fem centimeter.

Klockan 2.20 kopplade hon på Ctg för att se hur sammandragningarna och barnets hjärtljud var. Lilla hjärtat slog 130 slag i minuten. Sammandragningarna kom med 2-3 minuters mellanrum och varade i 60 sekunder.

Klockan 2.35 hade jag så ont att jag började andas i lustgasmasken. Förstog inte riktigt hur den funkade och tyckte inte att det hjälpte något vidare.

Klockan 2.55 var jag öppen 7 centimeter och barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick.

Klockan 3.30 fick jag ryggmärgsbedövningen som jag legat och skrikit efter i över en halvtimma. Jag tyckte inte att det vart så himla mycket bättre av den för trycket mot rumpan, som var det värsta, försvann inte.

Klockan 3.50 var jag öppen 10 centimeter och fick ställa mig på knä över en saccosäck men det kändes mest som att magen var i vägen och jag lade mig ner igen.

Klockan 4.30 blev sammandragningarna glesare och 4.20 satte barnmorskan in ett värkstimulerande dropp och det gjorde att de kom tätare igen.

Klockan 4.30 låg jag på sidan och försökte krysta men urinblåsan var så full att det gick inte. De satte in en kadteter. Trodde att det skulle vara hemskt men i all förlossningssmärta så kände jag det inte ens. När urinen var tappad kändes det bättre men då gick helt plötsligt fosterljuden nertill 80 slag i minuten och jag fick börja andas syrgas. Hörde att det blev lite panik i barnmorskans röst och jag hörde att de tänkte tillkalla läkare och ”klippa” upp den sista biten.

Tog i och krystade allt vad jag kunde och när huvudet var som störst mellan benen kändes det som jag skulle börja brinna.

Klockan 4.55 föddes vår lilla tjej i soluppgången. När huvudet var ute gick resten jättebra. det var en hal liten kropp som lades på mitt bröst. Den känslan och lukten kommer jag aldrig att glömma.
Hon skrek på en gång och det lät som hon sa: ”näe, näe, näe”.
Efter sju minuter så föddes moderkakan fram och medan jag och Benny beundrade vår dotter så syddes jag mellan benen.
När de sytt klart hjälpte barnmorskan mig att få lilla snuttan till bröstet så att hon kunde suga.

Barnmorskan lämnade oss ensamma en stund och kom med mackor och någonting som skulle likna Champange.

Efter en stund (6.30) tog barnmorskan med underverket och Benny in i ett rum där hon vägdes, mätte huvud och kropp, gav en k-vitaminspruta, kände i gomen, tog tempen och lite annat.

Vikt 3405g, längd 49 cm, huvudomfång 34 cm

Tänk att en sådan perfekt och vacker liten tjej har legat i min mage i nio månader.

Pappa Benny klippte navelsträngen!! Han var så duktig och hjälpte mig under hela förlossningen.