jump to navigation

Amelia vänta barn 2009 maj 31, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, I rampljuset, Inspiration, Pyssel, Tips, barn, inredning.
Tags: , ,
1 comment so far

I Amelia vänta barn 2009 som finns ute i affären nu har jag inrett tre sidor babyrum.

amelia

Ett mirakel….. maj 19, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Vänner, barn.
Tags: , ,
add a comment

I torsdags (den 14:e maj) fick äntligen min älskade vän Camilla och hennes Andreas en helt bedårande liten pojke…
Är så oerhört lycklig för er skull!

Bra kämpat!
Älskar dig min vän!
Kram Anna

Grattis min fina älskade tjej! april 19, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Hälsningar, barn.
1 comment so far

I dag fyller min Minea 9 år. Det blev en ganska fin födelsedag trots magsjuk lillebror och uteblivet födelsedagskalas.

Så här gick det till när Minea kom till världen:

Låg hemma framför tv:n natten den 19:e april (2000) när det plötsligt kändes som att vattnet gick (klockan var då ca halv två). Jag var inte riktigt säker, så jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle vänta till åtta på morgonen och sedan ringa igen. Vid tretiden så var jag rätt säker på att det var fostervatten som sipprade och kunde inte hålla mig längre, var tvungen att väcka Johan. Vi satt vakna till fem ungefär, men eftersom jag inte kände några värkar så gick vi och la oss.

Klockan sju vaknade jag av att det kom massor av blod.Jag vart jätterädd och ringde till förlossningen och dom sa att jag skulle komma på en gång. Vi väntade på min mamma som skulle passa Emelina. Vid tjugo i åtta var vi på väg ner för trappen och då hade värkarna börjat komma i gång.

Strax efter åtta kom vi till SÖS, de konstaterade att jag bara var öppen tre till fyra centimeter och att det inte var vattnet som gått utan slemproppen (jättekonstigt). De sa också att blödningen var fullt normal.

Jag gick omkring i korridoren ett tag innan jag tog en dusch (ca 9.00), men jag tyckte att det gjorde mindre ont när jag gick så det vart bara en snabbdusch.

Klockan 9.40 har jag rejält ont och vill in i rummet. Jag lägger mig i sängen. Barnmorskan tycker att jag ska stå på knä över en saccosäck, men trycket mot rumpan vart nästan outhärdligt så det gick inte.

Jag prövar lustgasen (trots att jag tyckte den var värdelös när jag födde Emelina för fyra år sedan) och den var super!! Jag mådde lite illa precis i början och var nära att spy ett par gånger, men det var otroligt skönt. Värkarna vart inte så mycket lättare, men däremot så kunde jag slappna av helt mellan dem, vilket var svårt utan lustgas.

Vid 10.30 kommer barnmorskan in och jag känner att jag kanske borde höra mig för om någon sorts bedövning. Hon konstaterar att jag är öppen nio till tio centimeter och då kändes det inte alls längre nödvändigt med nån bedövning. Jag trodde att jag hade minst tio timmars värkarbete kvar, men så var det ju inte. tio minuter senare börjar jag krysta halvsittandes. 10.45 gör de hål på fosterhinnorna (jätteskön känsla).
Det gör fruktansvärt ont och trycker mot baken, men ändå kunde jag skratta mellan krystvärkarna och var riktigt glad att det äntligen var dags.

När huvudet är som störst mellan benen säger hon plötsligt till mig att sluta krysta. Jag trodde att jag skulle brinna upp. Jag skrek säkert så att det hörde söver hela sös. Det gjorde så jä-la fruktansvärt ont. Hur kan hon be mig sluta nu?! Barnmorskan förklarar att om jag krystar en gång till kommer jag att sprika ordentligt.

Jag känner hennes huvud mellan benen, Johan kan se hennes kolsvarta hår trots att han står uppe vid mitt huvud. Jag blir lite lugnare och börjar tyst men säkert att andas ut henne. Helt plötsligt släpper all smärta, vatten forsar mellan benen och kroppen bara glider ut.

Klockan är 10.59 när hon läggs på mitt bröst. Jag känner mig lycklig och omtumlad, vi tittar på henne båda två. Alldeles täckt av fosterfett ligger hon där, lilla skruttan. Helt overkligt. Det dröjer ca 5 minuter innan barnmorskan frågar om vi tittat efter vad det blev, men det har vi inte. Hon vänder på henne och visar. Emelina har fått en LILLASYSTER!! Precis som hon önskat sig. En perfekt liten tjej!! Jag kan inte vara lyckligare.

Jag är så fruktansvärt nöjd med förlossningen, det kunde inte varit bättre. Ingen bedövning, inga bristningar, ca tre timmar från första värken. Skrattade och var glad under nästan hela förlossningen.
Var uppe och gick och duschade direkt efteråt. Inga problem med toabesök. Toppen!

Jag och Johan stannade en natt tillsammans, men vi längtade hem! Det var tydligen lite platsbrist i Stockholm också, de som skulle föda bara en timma efter att vi kom in vart hänvisade till Nyköping (eller om det var Enköping, kommer inte i håg).

Lilla skruttan sover hela dagarna och är vaken hela nätterna, så jag har ett antal uppesittartimmar framför mig.  Nu ska pröva att tvätta håret på lillskruttan. Hon är så söööt!!!

Måste bara säga att jag hade ju typiska ”killsymptom” enligt alla. Låga hjärtljud, inga finnar eller fett hår, ingen jätteviktuppgång och allt var helt annorlunda mot när jag väntade Emelina. Men det stämde ju inte……..

Grattis på födelsedagen Minea
Jag älskar dig! / Mamma

Min lilla flicka! april 12, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Lycka, barn.
3 comments

thelise

I dag är det fyra år sedan min minsta fina tjej föddes.

12 April 2005 Tisdag

13 dagar före beräknad förlossning vaknade jag som vanligt på morgonen. Jag hade lite molande mensvärk men det har jag haft förut också så jag tänkte inte så mycket på det. När jag gick på toa kom lite av slemproppen. Eftersom den hade lossnat lite då och då i över en vecka så var det inte så märkvärdigt heller. Enda skillnaden var att det var blodfärgat denna gång. Jag åkte och handlade med mamma på förmiddagen och sa till henne att ”det känns som det vore dags i dag”. Jag hade verkligen en konstig overklig känsla i kroppen av att någonting skulle hända väldigt snart.

Hämtade Minea på dagis och tog en prommenad hem. Vid femtiden ringde jag Johan och berättade att jag trodde att det kanske var dags. Hade inte speciellt ont men det var som att det ilade och värkte lite i blygdbenet eller strax under magen. Var väldigt rastlös och gick bara runt runt i huset.

En stund senare kom Johan hem och vid sextiden började jag ta tid för jag kände liksom att smärtan kom och gick. Hade väl då 3-5 minuter mellan ”värkarna” fast det gjorde inte så himla ont då heller. Ändå ler vi åt varandra och det känns liksom som att….jaaa….Äntligen!!!!!

Vid sjutiden började smärtan komma och jag va tvungen att stanna upp varje gång en värk kom för att djupandas. Johan tog tid på Värkarna som kom med 2-3 minuters mellanrum och vi bestämde oss för at ringa till förlossningen för att kolla om vi fick komma in på en kontroll åtminstonde. Eftersom tjejerna kom ut så pass fort så blev jag lite nervös för att det kanske verkligen var dags.

Fortfarande var jag orolig för att det inte var på riktigt, livrädd för att bli hemskickad.

När vi kom in (19.45) tyckte jag att smärtan försvann lite och blev ännu mer nervös för att de skulle skicka hem mig igen. Jag och Johan pratade om hur mycket jag skulle kunna tänkas vara öppen. Jag chansade på tre centimeter, han gissade på fyra.

En barnmorskeelev tog emot oss och kopplade ctg som visade på rejäla värkar med 2-3 minuters intervall. De små hjärtljuden var normala och vid en kontroll av modermunnen visade det sig att jag redan var öppen sju centimeter!

Jag blev verkligen förvånad. Johan också. Det kändes inte alls som att det var outhärdligt på något vis. Jag bestämde mig för att vänta med lustgasen och gick i stället runt med en sån där snygg rullatorliknande sak som jag hängde på när värkarna kom.

Det blev ganska snabbt jobbigt att stå upp när värkarna kom och de tilltog i styrka av att jag gick runt. Klockan 20.30 bestämde jag mig för att hoppa över till sängen och testa lustgasen.

Jag fick lätta krystkänslor redan efter en halvtimma vid 21.00 men jag var inte riktigt fullt öppen ännu. Jag bad barnmorskan att hjälpa mig att tala om när det var dags att krysta men hon sa bara att jag skulle följa vad jag kände så jag tog i lite lite när varje värk kom.

Vid 21.36 kollade de hjärtat på lilla pyret och det sjönk drastiskt efter varje värk. Barnmorskan lät eleven ta vattnet vid 21.40 ,för hjärtljuden sjönk ännu mer, och den stackaren fick en störtflod med fostervatten över hela sig.

Barnmorskan kopplade en skalp-ctg vid bäbisens huvud och ringde på en larmklocka. Läkaren kom in på rummet och ett larm gick…det tjöt i hela rummet och jag trodde att det var bäbisens hjärtljud som försvann. Jag blev livrädd och skrek och ville veta vad som hände! Barnmorska tittade allvarligt på mig och sa att ”nu är det lite allvarligt. Bäbisen måste ut nu. Så vid nästa värk måste du krysta på ordentligt!

Jag fick panik. Jag trodde ju att jag gjort rätt hela tiden och att jag följt vad min kropp sa åt mig att göra.

Det kändes som en evighet tills nästa värk…. Till slut kom den äntligen och jag tog i allt vad jag kunde fortfarande med lustgasmasken tryckt mot munnen… (Förstår nu efteråt när jag läser mina journalpapper att det var syrgas i masken och inte alls någon mysig lustgas som jag trodde då).

Helt plötsligt tar värken slut…. Huvudet sitter på sitt största ställe mellan mina ben och det gör så fruktansvärt ont. Jag vet att barnet måste ut fort och jag känner att ja kan ta i av egen kraft för att trycka ut huvet men barnmorskan säger åt mig att vänta in nästa värk. Neeeeej skriker jag….. jag kan inte…barnet måste ut!!! Men barmorskan säger åt mig att vänta och den här värken väntar på sig evigheters evigheter…… -”Det händer ju inget”, skriker jag -”barnet kommer aldrig att komma ut!!!”

21.46 Ser vår tredje flicka världen för första gången. Hon skriker inte och ser konstig ut tycker jag….. de lägger henne på mitt bröst och jag tror att något är fel. Andas hon? Barnmorskan kommer och ruskar på henne lite och hon gnyr till. Hon talar om för oss att allt är som det ska. Inte alla barn skriker när de kommer till världen.

Jag kan inte låta bli att skratta åt henne! Hon är så underbart söt men alldeles sné. Kinderna är tjocka som bara den, ögonen svullna och näsan alldeles intryckt.Hon ser inte riktigt klok ut men ändå det vackraste i världen..märkligt på nåt vis

Efter tolv minuter krystar jag ut moderkakan. Den ser fin ut men i hinnorna hittar de rester av de gamla blödningar som jag hade mellan v 8-18. Jag var så uppe i mitt lilla underverk så jag glömde fråga mer om det tyvärr.

Strax efter tolv på natten kommer barnmorskan in igen. Lilla snuttan väger 3820 gram och är 51 cm lång. Hon får en spruta och de kollar så att allt funkar och sitter som det ska.

Kvart i ett på natten kommer jag upp på bb. Johan får inte stanna och det kännns jättejobbigt! Jag måste dela rum med en annan mamma. Han har inte alls någon lust att åka hem och jag vill ha honom hos mig. Vi sitter ute i dagrummet ett bra tag och beundrar vår prinsessa.

Nu är lilla pyret 10 dagar gammal (skrev detta den 22/4) och inte alls sné längre. Den vackraste och underbaraste lilla tjej man kan tänka sig.

Johanna Linnéa THELISE
Grattis min lilla älskling!

Grattis på födelsedagen Emelina! mars 27, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Hälsningar, barn.
1 comment so far

emmo

För 13 år sedan låg jag med mitt förstfödda lilla knyte i famnen och var kärare än jag någonsin tidigare varit kär! Här kommer förlossningsberätttelsen ur min dagbok:

Den 27 Mars 1996 klockan 4.55 föddes vår lilla flicka i soluppgången efter två timmar och femtio minuter på Södersjukhuset.

Tisdagen den 26 mars kom jag hem vid haltiotiden efter att ha gått upp alla trapporna till lägenheten (bode på sjätte våningen, hissen var trasig). Jag hade känt att jag haft lite ont i benet precis under magen men trodde att det var bäckenuppluckring. Vid halvelvatiden tyckte jag att det började kännas mer och ungefär 23.00 så var det ca tio minuter mellan ”värkarna”. Fattade inte riktigt att det var på gång, det kändes inte alls som jag trodde att det skulle göra och gjorde inte alls så ont som jag trodde heller.

När det började göra ondare ringde jag till Huddinge förlossning men de hade fullt och sa att jag skulle lägga mig i badet en stund och ringa senare. När vi ringde igen var det fortfarande fullt och vi ringde till Södersjukhuset.

Till Sös kom vi när klockan var fem minuter över två på natten/morgonen och då hade jag ordentligt ont. Barnmorskan som tog emot oss hette Pävvi. Hon visade in oss på ett rum och undersökte mig. Jag var öppen fem centimeter.

Klockan 2.20 kopplade hon på Ctg för att se hur sammandragningarna och barnets hjärtljud var. Lilla hjärtat slog 130 slag i minuten. Sammandragningarna kom med 2-3 minuters mellanrum och varade i 60 sekunder.

Klockan 2.35 hade jag så ont att jag började andas i lustgasmasken. Förstog inte riktigt hur den funkade och tyckte inte att det hjälpte något vidare.

Klockan 2.55 var jag öppen 7 centimeter och barnmorskan tog hål på fosterhinnan så att vattnet gick.

Klockan 3.30 fick jag ryggmärgsbedövningen som jag legat och skrikit efter i över en halvtimma. Jag tyckte inte att det vart så himla mycket bättre av den för trycket mot rumpan, som var det värsta, försvann inte.

Klockan 3.50 var jag öppen 10 centimeter och fick ställa mig på knä över en saccosäck men det kändes mest som att magen var i vägen och jag lade mig ner igen.

Klockan 4.30 blev sammandragningarna glesare och 4.20 satte barnmorskan in ett värkstimulerande dropp och det gjorde att de kom tätare igen.

Klockan 4.30 låg jag på sidan och försökte krysta men urinblåsan var så full att det gick inte. De satte in en kadteter. Trodde att det skulle vara hemskt men i all förlossningssmärta så kände jag det inte ens. När urinen var tappad kändes det bättre men då gick helt plötsligt fosterljuden nertill 80 slag i minuten och jag fick börja andas syrgas. Hörde att det blev lite panik i barnmorskans röst och jag hörde att de tänkte tillkalla läkare och ”klippa” upp den sista biten.

Tog i och krystade allt vad jag kunde och när huvudet var som störst mellan benen kändes det som jag skulle börja brinna.

Klockan 4.55 föddes vår lilla tjej i soluppgången. När huvudet var ute gick resten jättebra. det var en hal liten kropp som lades på mitt bröst. Den känslan och lukten kommer jag aldrig att glömma.
Hon skrek på en gång och det lät som hon sa: ”näe, näe, näe”.
Efter sju minuter så föddes moderkakan fram och medan jag och Benny beundrade vår dotter så syddes jag mellan benen.
När de sytt klart hjälpte barnmorskan mig att få lilla snuttan till bröstet så att hon kunde suga.

Barnmorskan lämnade oss ensamma en stund och kom med mackor och någonting som skulle likna Champange.

Efter en stund (6.30) tog barnmorskan med underverket och Benny in i ett rum där hon vägdes, mätte huvud och kropp, gav en k-vitaminspruta, kände i gomen, tog tempen och lite annat.

Vikt 3405g, längd 49 cm, huvudomfång 34 cm

Tänk att en sådan perfekt och vacker liten tjej har legat i min mage i nio månader.

Pappa Benny klippte navelsträngen!! Han var så duktig och hjälpte mig under hela förlossningen.

När ska det gå över? mars 24, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, barn.
Tags: , , , ,
add a comment

Inom loppet av ett par veckor fyller jag och mina tre döttrar år.

För 13 år sedan vid den här tiden var jag höggravid…och för 9 år sedan…. ja, och för 4 år sedan också…. kanske inte så himla konstigt att hela min kropp längtar efter bäbis och är lite ”skendräktig”?

h

Fast…. alla ni som ”oroar” er… Ni kan vara lugna. är inte gravid och planerar inte att bli det heller ;)

Det blir värre och värre…. mars 19, 2009

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Okategoriserade, Reflektioner.
4 comments

Bröstmjölk, illamående och nu tyckte jag att jag kände en spark! Är lite tjock också…. *skrattar*

Ska nog beställa tid för sterilisering…..

Detta hände för två år sedan december 16, 2008

Posted by fyrbarnsmorsan in Graviditet, Livet, Lycka, barn.
Tags: , , ,
5 comments
På fredagen känner jag att jag vill att bäbisen ska komma. Ringer Johan på jobbet och talar om att jag tänker ta en ordentlig promenad, han vet vad det betyder och säger åt mig med glimten i ögat att gå riktigt fort!Jag ringer Pernilla och vi tar en riktigt snabb långpromenad till ett köpcentrum en bit bort där jag passar på att köpa de första babykläderna i brunt som jag tycker passar både pojke och flicka. Känner mig glad och upprymd. Vi äter Sushi och sedan går vi hemåt i rask takt!

Har inga värkar eller extremt mycket sammandragningar men en ganska stark känsla av att det kommer hända något väldigt snart och ber Johan ringa och kolla med hans föräldrar att det är ok att vi lämnar barnen där om det skulle vara dags snart. 

Somnade med Thelise i soffan och det sista jag tänkte på innan jag somnade var at det skulle vara typiskt om vattnet gick i soffan vars kuddar vi precis haft på kemtvätt.

Klockan två på morgonen lördagen den 16: e december vaknar jag av att det ”knäpper” till ganska ordentligt mellan benen. Sedan bara forsar det ut vatten (i den nykemtvättade soffan). Det känns overkligt. Blir samtidigt lite orolig eftersom min barnmorska sagt åt mig att ligga stilla och ringa förlossningen i fall vattnet går eftersom hon var osäker på om barnets huvud var fixerat. Enligt henne kan navelsträngen slinka ut och huvudet fixera sig ovanpå vilket kan leda till syrebrist hos barnet. Har aldrig hört talas om det här förut men tar det säkra före det osäkra och ropar på Johan. Han har inte gått och lagt sig ännu och kommer ner ganska fort. Ber honom hämta telefonen och ringer till Södersjukhuset. De har fullt men sköterskan tycker av någon anledning att det är bra att jag blir kollad och kontaktar Karolinska dit vi är välkomna för kontroll. Vi väcker Minea och Thelise och skjutsar hem dem till Johans mamma och pappa.

På Karolinska kopplar de ctg som jag får ligga med i närmare en timma. Har inga täta sammandragningar, inte ont alls och när hon undersöker mig så visar det sig att tappen inte ens är utplånad och sitter högt upp. Enligt henne har förlossningsförloppet inte ens startat så vi får en tid för igångsättning på Södersjukhuset söndag klockan tolv. Är faktiskt inte ens orolig att vi ska behöva använda oss av den tiden. Känner mig säker på att det kommer att starta av sig själv innan dess.
Barnmorskan på Karolinska nästan skrattar när jag berättar för henne vad min barnmorska på mvc sagt om att navelsträngen kan slinka ut. Hon säger att det var länge sedan, säkert femton år sedan, man slutade att råda kvinnor att ligga stilla efter vattnet gått.
Klockan är runt fyra på morgonen när vi lämnar Karolinska.

När vi kommer hem lägger vi oss för att sova men jag känner mig rastlös och när Johan somnat går jag ner till vardagsrummet och lägger mig framför tv:n.

Vid sextiden börjar jag känna att det kommer någonting som liknar värkar. De tilltar i styrka vart efter men känns långt ifrån outhärdliga och är ganska oregelbundna.
Vid halv sju går jag upp för trappen till köket men är tvungen att stanna upp i trappan när jag får en ganska smärtsam värk. Kryper ner hos Johan i sängen men har svårt att ligga stilla. Värkarna tilltar i styrka och kommer tätare och tätare. Försöker väcka Johan men han är riktigt trött och det tar ett tag innan han förstår att det är dags. Vi ringer till Karolinska vid sjutiden men nu är det fullt där i stället så vi ringer till Södersjukhuset där de har en plats ledig. Vi tar det ganska lugnt, det känns inte som att det är någon panik alls. Åker hemifrån strax efter sju och när vi kommer fram till Södersjukhuset är det fullt på parkeringen vid förlossningen. Jag säger åt Johan att vi ska åka till parkeringsgaraget i stället och gå igenom sjukhuset till förlossningen. Det känns att värkarna kommer tätare och tätare men jag är livrädd att de ska avta eller att det ska bli en långdragen förlossning och tänker att promenaden från garaget kan bara göra gott och skynda på det hela lite.

När vi gått en bit i korridorerna känner jag hur det börjar trycka neråt. Är tvungen att stanna upp och hänga lite på Johan för att hålla mig upprätt. Inser nu att det kanske är väldigt nära. Får säkert ett par värkar till på vägen till förlossningsavdelningen, minns inte riktigt. När vi kliver innanför dörrarna strax efter halv åtta måste det synas på mig hur ont jag har för vi blir mötta av personalen innan vi ens hunnit fram till receptionen. De frågar om jag behöver en rullstol men bara tanken på att sitta ner får mig nästan att må illa. Jag har ju ett huvud mellan benen. Barnmorskan går i förväg in på förlossningssalen medan jag stödjer mig på Johan i sällskap av en undersköterska.

Får hjälp att klä av mig alla kläderna så fort jag kommer innanför dörren på förlossningssalen och enligt journalanteckningarna kopplar barnmorskan på ctg klockan 7.42. Minns att jag tycker att det är jobbigt med banden runt magen. Är orolig för barnet som jag inte känt röra sig på ett bra tag så jag står ändå ut för att få höra de små hjärtljuden. Det är en enorm lättnad när barnmorskan talar om att lilla pyret mår hur bra som helst. Känner att det trycker på ordentligt och barnmorskan gör en snabb koll och konstaterar att det bara är att börja krysta. Hon stänger av lustgasen som jag bara har hunnit andas i två gånger. Klockan är nu 7.45.
Tar i allt vad jag orkar och det känns som att det brinner mellan benen. Känner igen den här fruktansvärda smärtan från när jag fött tjejerna och det lugnar mig och gör att jag står ut med smärtan. Jag vet att nu är det riktigt nära. Tar i en gång till på samma krystvärk och huvudet är nu ute. Nu tror jag att det värsta är över men på nästa krystvärk gör det nästan lika ont som när huvudet kom ut. Lilla pyret måste ha breda axlar efter far sin för jag var tvungen att trycka på ordentligt för att kroppen skulle komma ut!

Klockan 7.47 läggs vår son på min mage, en alldeles bedårande söt liten pojke. Han är väldigt lik sina systrar och barnmorskan placerade honom så fint vid mitt bröst att han börjar suga nästan med det samma.

Undersöks av barnmorskan som konstaterar att allt ser fint ut, inga bristningar eller onormalt stora blödningar. När moderkakan föds ut passar vi faktiskt på att ta en titt på den. Det är ju ändå fjärde och sista gången jag är gravid så det kändes att det var dags att kolla hur den verkligen ser ut.

Vi lämnas ensamma ett bra tag med vårt underverk. Han är så fin. Han har massor av svart hår, perfekta små öron och en söt liten näsa. Tänk att vi fått en pojke, det är helt fantastiskt! Vi är jättelyckliga och även fast jag i stort sett hela graviditeten haft ”killkänsla” så känns det väldigt overkligt!

Jag är ju en ”tjejmamma” Hur ska det här gå?

Vilgot (som fick sitt namn först när han var femton dagar gammal) föddes lördagen den 16e december klockan 7.47 i graviditetsvecka 37+6. Han var 50 cm lång och vägde 3365 gram

Jag känner mig otroligt nöjd med hela förloppet! Även fast mina tre tidigare förlossningar också gått väldigt fort så var en av mina största fasor att behöva tillbringa timtal på sjukhus med värkar. Det gick snabbt och lätt utan bedövning och komplikationer. Skulle nog kunna kalla det en drömförlossning!