Var i Egypten nyligen.  Det var verkligen helt fantastiskt! Bäst av allt var snorklingen. Jag kunde aldrig föreställa mig vilket djurliv jag skulle mötas av när jag klev ner med cyklopet i det varma vattnet. Det var som att stiga rakt in i en naturfilm, fast bättre! Enormt mycket vackra fiskar och mindre vackra också för den delen. Stötte bland annat på stingrockor, en gigantisk muräna, baracudor, lilla ”Hitta Nemo”, ett stort stim med bläckfiskar, drakfiskar, papegojfiskar. Listan kan göras hur lång som helst.

Vi köpte tre olika böcker om livet i Röda havet varav den sista var en komplett guide med 1200 olika arter. Så fort vi såg någonting nytt så slog vi upp den i boken och kryssade.

Då och då läste vi efteråt att vi varit nära en agressiv fisk som i bland gett sig på människor så att de fått söka läkarvård. Vissa fiskar är ju också faktiskt dödliga. Nu kändes det ändå rätt så säkert att snorkla där  även om jag i bland blickade ut mot djupet utanför korallrevet och fick lite ökad hjärtfrekvens när jag tänkte på att det faktiskt finns hajar där. Johan hade i bland också det goda omdömet att simma upp snett bakom mig och göra ”hajen-ljudet” . Heeemskt roligt.. mmm..

Första dagen var vi lite väl modiga kanske. Simmade ganska långt längs med revets kant som låg en så där hundra meter ut i havet. Efter ett tag upptäckte vi att det gick väldigt fort att ta sig längs med revets kant. Strömmarna tog tag i oss och förde oss längre och längre bort från utgångspunkten, bryggan som går tvärs över revet ut i djupet. När vi sedan skulle vända tillbaka var det omöjligt att komma framåt. Simmade säkert en trettio minuter i kraftig motström och kom inte mer än ett tiotal meter. Efter ett tag insåg Johan att vi måste simma tvärs över revet in mot land. Själv tyckte jag att idén lät urusel. Det var grunt vatten över revet och det kryllade av vassa koralleroch  giftiga stora sjöborrar (många var runt 30 cm i diameter).

Efter mycket om och men bestämde vi oss för att gena över trots allt. Johan tog sig in över revet men för mig gick det inte framåt alls. Simmade allt vad jag orkade men kom inte en millimeter närmare. Helt plötsligt dyker en av livräddarna upp.  Han måste ha sett oss trots att vi var långt långt bort från bryggan vid det här laget. Jag var så sjukt trött och lät mig ”räddas” över revet utan att knappt ta ett simtag. Behöll dock cyklopet på och såg hur nära vi låg över revet hela tiden. Mina ben och fötter slog i koraller vid flera tillfällen och på varje kvadratmeter var det minst en sjöborre som spretade  med sina giftiga ”taggar” och jag kunde inte se bakåt vad det egentligen var som orsakade smärtan.

Kände mig fånig när vi väl var i säkerhet vid strandkanten. Hade jag simmat över revet, som Johan föreslagit, på en gång så hade jag haft mer kraft, kunnat simma själv och undvikit koraller och sjöborrar. Nu blödde det om knän och fötter och snart där efter började det ”brinna” som eld i såren som dessutom svullnade upp. Efter någon halvtimmas utpustande i en solstol var jag tvungen att leta reda på en dusch och spola av mig för att det brände så mycket. Blev lite nojjig för såren var i snygga formationer. Runda med jämna mellanrum formade som halvcirklar ungefär så som sjöborrens taggar. Livvaktens svar på min fråga om hur pass giftiga de egentligen är var kort och gott: -”they are very dangerous”. Jaha ja…
Någon timma efter duschen började dock smärtan att avta och jag fick sedan veta att även koraller har något slags ämne i sig som både bränner och kan göra så att det svullnar upp om man skadar sig på dem. En spännande upplevelse var det i alla fall och jag har fortfarande tjusiga ärr på benen som nästan ser självförvållade ut för att de är så snyggt placerade :)

Vi såg sedan från klippavsatsen där vi hade våra solstolar att det var ett tjugotal andra människor som också blev räddade den dagen. Några av dem stora starka (?) karlar som skrek efter hjälp. Måste erkänna att det gjorde att jag kände mig lite mindre dum.

Ett par dagar senare är vi tillbaka vid samma rev efter att ha provat lite andra ställen. Vid det här laget har vi lärt oss att man varken ska röra djur eller koraller. Trots detta så kan jag inte låta bli att plocka upp en fantastiskt vacker snäcka som jag hittar i vattenbrynet. Jag visar den för Johan och ett annat par som vi lärt känna där nere. Vi alla håller i snäckan och beundrar den. Jag lägger den på en sten bredvid strandkanten  i tron om att den är tom.

Efter en stund går jag fram och tittar  på snäckan igen. Precis när jag tar i den ser jag en lång vit och röd grej som sticker ut och när jag släpper snäckan så rör den på sig. -”fan, den lever ju” säger jag till de andra. Johan plockar upp snäckan och tittar på den. Han och den andra killen  i sällskapet studerar snäckan lite närmare och skojar om att ta en pinne och peta ur den så att vi kan ta med det vackra skalet hem. Till slut lägger vi tillbaka den i vattnet.

Efter nån timma lägger jag mig lite småtrött tillrätta i solstolen med den stora fina boken vi köpt och letar upp snäckan vi just hittat. Det visar sig att den är ett av röda havets absolut farligaste djur. Det vit-röda snabelliknande utskottet fungerar som en harpun. Ur den kan den skjuta ett gift som är dödligt för människan (har läst nu efteråt att den har orsakat minst femton människors död och blir du väl träffad så finns inget motgift).  Shit pomfritt vad jag vaknade till liv. Satte mig upp och läste igen. Och IGEN.  Hur jävla dum får man vara egentligen? Vi har pratat om det flera gånger att man inte ska peta på någonting i havet. Men en vacker snäcka? Tänkte inte ens tanken att den skulle kunna vara farlig på något vis och det gjorde ingen annan heller tydligen eftersom vi alla fyra bollade med den som om det vore det naturligaste i världen. Haha! Fan va galet.

Textile Cone Shell >>>