Tusen tankar oktober 21, 2009
Posted by fyrbarnsmorsan in Livet.Tags: sorg
trackback
Lämnade barnen på dagis i morse. Det var så konstigt.
Jag beundrar personalen så oerhört mycket. De tar emot oss barn och föräldrar med kramar och omtanke och själva har de förmodligen en ännu större sorg. Deras arbetssituation är egentligen helt bisarr. De sörjer, ska arbeta, förklara allt för barnen, hålla minnesstund, svara på frågor till alla chockade föräldrar, utföra alla rutiner som vanligt. Det är beundransvärt.
Jag trodde Thelise och Vilgot visste vad som hänt när de kom hem i går men det gjorde de inte. Väntade tills i morse med att berätta. Vilgot förstår inte men Thelise blev så ledsen och hade funderingar. Det första hon frågade om var vem pojkens storebror ska leka med nu. Sedan kom funderingar som ”kommer han aldrig bli stor?”, ”Nu har hans mamma och pappa bara ett barn kvar” osv…
Det här är helt ofattbart. Vi vet fortfarande inte vad som hänt. Dagen innan var han på dagis och allt var som vanligt.
Vaknade alldeles svettig ur en hemsk mardröm fyra i morse. Gick upp och tog en runda i huset, klappade och pussade på barnen. Satt mig och stirrade i väggen och grinade som en jäkla tok i över en timma innan jag gick och lade mig igen. Somnade och drömde ännu en mardröm.
Det känns inte som att det är min sorg. Känns som att jag är egoistisk som gråter och sörjer. Konstigt på nåt vis. Varför skulle jag inte få gråta över förlusten av ett helt fantastiskt litet barn som gått bort? Jag vet att jag får men ändå finns känslan där…
Tusen tankar till pojken, hans föräldrar och hans bror!!!
Jag känner igen mej i din sorg, det är verkligen fruktansvärt. Som jag skrev igår, gråt, gråt och gråt. Det har jag oxå gjort. Amanda är ju äldre och förstår, så vi har gråtit ihop oxå, men jag har gråtit själv oxå. Det snurrar ju 1000 tankar i skallen, både på det som hänt, på hennes familje, på min egen familj, på alla andra runt omkring mej.
Jag lider verkligen med personalen på dagis, att behöva jobba på som vanligt när nåt sånt fruktansvärt har hänt måste vara hur svårt som helst, när ska dom få bearbeta sin sorg? Hoppas att dom får hjälp av någon, det behöver dom.
Du är iaf inte ett dugg egoistisk som gråter och sörjer, jag tycker att du är fullt normal. Det är ett sunt beteende.
Läskigt att ni inte vet vad han dog av tycker jag. I vårt fall var det ju en tragisk trafikolycka (3 tjejer som skulle springa över en väg, bakom bussen. 1 hann över, en (den enda av dom som vi kände) dog och den 3:e blev träffad lite på handen.
Amanda har mest ältat att den här tjejen inte ens skulle ha åkt den bussen, hon skulle ha varit träningen med Amanda, men hade ändrat planerna. Bara det är svårt att få in i en 10-årings skalle =(
Jag vet inte hur många gånger Amanda har sagt. ”hon skulle inte ha varit där”
Ta hand om dej
Kram Monica
Anna svarar: Ååååh. Fy så hemskt…. Stackars Amanda. Självklart kunde hon inte gjort någonting men jag förstår ändå hur hon tänker. Det är alltid skuld som kommer när någon dör. Handlar det inte om själva döden så handlar det om vad man borde gjort annorlunda medans personen levde. Kan ju vara vilka småsaker som helst egentligen. Som att man glömt ringa när någon fyllt år eller att man glömt lämna tillbaka ett klädesplagg man lånat. Skuldkänslor verkar alltid följa med….
Tack snälla rara söta du för ditt inlägg!!
Två verkligen tragiska händelser! Jag hoppas så innerligt att deras annhöriga kan hitta kraft att orka gå vidare (kan däremot inte förstå hur de ska hitta den).
Massa kram till dig!