Det känns som att jag börjar återfå livet igen…. inte för att det varit förlorat helt och hållet men jag har gått i något slags obehagligt vakum under en väldigt lång tid.

Nu är det varmt, skönt, sol. Jag och Johan har hittat tillbaka till varandra på riktigt. Vi lådsas inte bara vara kära, vi är det på riktigt (ett tag lådsades vi inte ens) :)

Jag har slutat röka…. IGEN! Men för gott denna gång har jag tänkt. Varför började man någonsin? Hur kunde jag i vuxen ålder börja IGEN efter så långt uppehåll (4 år)? Det är ju så korkat så det går inte att beskriva med ord. Jag vet bättre (egentligen). Det enda jag har att skylla på är att jag mått skit och känt mig jävligt ensam. Inte brytt mig om min hälsa eller hur sunkigt det ser ut i andras ögon.

Nu är det annorlunda. Jag vill inte lukta illa, ha ont i luftvägarna, bli sedd som en rökare, att mina barn ska se deras mamma röka. Jag vill vara sund, frisk och rökfri!

Men satan i gatan vad svårt det är. Fast jag vill allt det där så är det skitsvårt! Tänker på cigaretter flera gånger om dagen som om de vore någon stor kärlek som gjort slut. Vilket gift det måste vara… o man blir inte ens hög på skiten…. så onödigt… Fast jag har ju varit rökfri förut och jag vet vilken frihet det är att slippa! Får tänka på det när det blir jobbigt….

Nu ska jag sätta en ”kommer strax-skylt” på Pysslotekdörren och gå och köpa mig lite smågodis.

Summan av lasterna är konstant sägs det ju så nu när jag har Johan tillbaka så har jag inget behov av ciggen egentligen Och när han inte finns att tillgå så får jag väl ta till lite godis…