I dag fyller min Minea 9 år. Det blev en ganska fin födelsedag trots magsjuk lillebror och uteblivet födelsedagskalas.

Så här gick det till när Minea kom till världen:

Låg hemma framför tv:n natten den 19:e april (2000) när det plötsligt kändes som att vattnet gick (klockan var då ca halv två). Jag var inte riktigt säker, så jag ringde förlossningen och de sa att jag skulle vänta till åtta på morgonen och sedan ringa igen. Vid tretiden så var jag rätt säker på att det var fostervatten som sipprade och kunde inte hålla mig längre, var tvungen att väcka Johan. Vi satt vakna till fem ungefär, men eftersom jag inte kände några värkar så gick vi och la oss.

Klockan sju vaknade jag av att det kom massor av blod.Jag vart jätterädd och ringde till förlossningen och dom sa att jag skulle komma på en gång. Vi väntade på min mamma som skulle passa Emelina. Vid tjugo i åtta var vi på väg ner för trappen och då hade värkarna börjat komma i gång.

Strax efter åtta kom vi till SÖS, de konstaterade att jag bara var öppen tre till fyra centimeter och att det inte var vattnet som gått utan slemproppen (jättekonstigt). De sa också att blödningen var fullt normal.

Jag gick omkring i korridoren ett tag innan jag tog en dusch (ca 9.00), men jag tyckte att det gjorde mindre ont när jag gick så det vart bara en snabbdusch.

Klockan 9.40 har jag rejält ont och vill in i rummet. Jag lägger mig i sängen. Barnmorskan tycker att jag ska stå på knä över en saccosäck, men trycket mot rumpan vart nästan outhärdligt så det gick inte.

Jag prövar lustgasen (trots att jag tyckte den var värdelös när jag födde Emelina för fyra år sedan) och den var super!! Jag mådde lite illa precis i början och var nära att spy ett par gånger, men det var otroligt skönt. Värkarna vart inte så mycket lättare, men däremot så kunde jag slappna av helt mellan dem, vilket var svårt utan lustgas.

Vid 10.30 kommer barnmorskan in och jag känner att jag kanske borde höra mig för om någon sorts bedövning. Hon konstaterar att jag är öppen nio till tio centimeter och då kändes det inte alls längre nödvändigt med nån bedövning. Jag trodde att jag hade minst tio timmars värkarbete kvar, men så var det ju inte. tio minuter senare börjar jag krysta halvsittandes. 10.45 gör de hål på fosterhinnorna (jätteskön känsla).
Det gör fruktansvärt ont och trycker mot baken, men ändå kunde jag skratta mellan krystvärkarna och var riktigt glad att det äntligen var dags.

När huvudet är som störst mellan benen säger hon plötsligt till mig att sluta krysta. Jag trodde att jag skulle brinna upp. Jag skrek säkert så att det hörde söver hela sös. Det gjorde så jä-la fruktansvärt ont. Hur kan hon be mig sluta nu?! Barnmorskan förklarar att om jag krystar en gång till kommer jag att sprika ordentligt.

Jag känner hennes huvud mellan benen, Johan kan se hennes kolsvarta hår trots att han står uppe vid mitt huvud. Jag blir lite lugnare och börjar tyst men säkert att andas ut henne. Helt plötsligt släpper all smärta, vatten forsar mellan benen och kroppen bara glider ut.

Klockan är 10.59 när hon läggs på mitt bröst. Jag känner mig lycklig och omtumlad, vi tittar på henne båda två. Alldeles täckt av fosterfett ligger hon där, lilla skruttan. Helt overkligt. Det dröjer ca 5 minuter innan barnmorskan frågar om vi tittat efter vad det blev, men det har vi inte. Hon vänder på henne och visar. Emelina har fått en LILLASYSTER!! Precis som hon önskat sig. En perfekt liten tjej!! Jag kan inte vara lyckligare.

Jag är så fruktansvärt nöjd med förlossningen, det kunde inte varit bättre. Ingen bedövning, inga bristningar, ca tre timmar från första värken. Skrattade och var glad under nästan hela förlossningen.
Var uppe och gick och duschade direkt efteråt. Inga problem med toabesök. Toppen!

Jag och Johan stannade en natt tillsammans, men vi längtade hem! Det var tydligen lite platsbrist i Stockholm också, de som skulle föda bara en timma efter att vi kom in vart hänvisade till Nyköping (eller om det var Enköping, kommer inte i håg).

Lilla skruttan sover hela dagarna och är vaken hela nätterna, så jag har ett antal uppesittartimmar framför mig.  Nu ska pröva att tvätta håret på lillskruttan. Hon är så söööt!!!

Måste bara säga att jag hade ju typiska ”killsymptom” enligt alla. Låga hjärtljud, inga finnar eller fett hår, ingen jätteviktuppgång och allt var helt annorlunda mot när jag väntade Emelina. Men det stämde ju inte……..

Grattis på födelsedagen Minea
Jag älskar dig! / Mamma