Har inga värkar eller extremt mycket sammandragningar men en ganska stark känsla av att det kommer hända något väldigt snart och ber Johan ringa och kolla med hans föräldrar att det är ok att vi lämnar barnen där om det skulle vara dags snart. 

Somnade med Thelise i soffan och det sista jag tänkte på innan jag somnade var at det skulle vara typiskt om vattnet gick i soffan vars kuddar vi precis haft på kemtvätt.

Klockan två på morgonen lördagen den 16: e december vaknar jag av att det ”knäpper” till ganska ordentligt mellan benen. Sedan bara forsar det ut vatten (i den nykemtvättade soffan). Det känns overkligt. Blir samtidigt lite orolig eftersom min barnmorska sagt åt mig att ligga stilla och ringa förlossningen i fall vattnet går eftersom hon var osäker på om barnets huvud var fixerat. Enligt henne kan navelsträngen slinka ut och huvudet fixera sig ovanpå vilket kan leda till syrebrist hos barnet. Har aldrig hört talas om det här förut men tar det säkra före det osäkra och ropar på Johan. Han har inte gått och lagt sig ännu och kommer ner ganska fort. Ber honom hämta telefonen och ringer till Södersjukhuset. De har fullt men sköterskan tycker av någon anledning att det är bra att jag blir kollad och kontaktar Karolinska dit vi är välkomna för kontroll. Vi väcker Minea och Thelise och skjutsar hem dem till Johans mamma och pappa.

På Karolinska kopplar de ctg som jag får ligga med i närmare en timma. Har inga täta sammandragningar, inte ont alls och när hon undersöker mig så visar det sig att tappen inte ens är utplånad och sitter högt upp. Enligt henne har förlossningsförloppet inte ens startat så vi får en tid för igångsättning på Södersjukhuset söndag klockan tolv. Är faktiskt inte ens orolig att vi ska behöva använda oss av den tiden. Känner mig säker på att det kommer att starta av sig själv innan dess.
Barnmorskan på Karolinska nästan skrattar när jag berättar för henne vad min barnmorska på mvc sagt om att navelsträngen kan slinka ut. Hon säger att det var länge sedan, säkert femton år sedan, man slutade att råda kvinnor att ligga stilla efter vattnet gått.
Klockan är runt fyra på morgonen när vi lämnar Karolinska.

När vi kommer hem lägger vi oss för att sova men jag känner mig rastlös och när Johan somnat går jag ner till vardagsrummet och lägger mig framför tv:n.

Vid sextiden börjar jag känna att det kommer någonting som liknar värkar. De tilltar i styrka vart efter men känns långt ifrån outhärdliga och är ganska oregelbundna.
Vid halv sju går jag upp för trappen till köket men är tvungen att stanna upp i trappan när jag får en ganska smärtsam värk. Kryper ner hos Johan i sängen men har svårt att ligga stilla. Värkarna tilltar i styrka och kommer tätare och tätare. Försöker väcka Johan men han är riktigt trött och det tar ett tag innan han förstår att det är dags. Vi ringer till Karolinska vid sjutiden men nu är det fullt där i stället så vi ringer till Södersjukhuset där de har en plats ledig. Vi tar det ganska lugnt, det känns inte som att det är någon panik alls. Åker hemifrån strax efter sju och när vi kommer fram till Södersjukhuset är det fullt på parkeringen vid förlossningen. Jag säger åt Johan att vi ska åka till parkeringsgaraget i stället och gå igenom sjukhuset till förlossningen. Det känns att värkarna kommer tätare och tätare men jag är livrädd att de ska avta eller att det ska bli en långdragen förlossning och tänker att promenaden från garaget kan bara göra gott och skynda på det hela lite.

När vi gått en bit i korridorerna känner jag hur det börjar trycka neråt. Är tvungen att stanna upp och hänga lite på Johan för att hålla mig upprätt. Inser nu att det kanske är väldigt nära. Får säkert ett par värkar till på vägen till förlossningsavdelningen, minns inte riktigt. När vi kliver innanför dörrarna strax efter halv åtta måste det synas på mig hur ont jag har för vi blir mötta av personalen innan vi ens hunnit fram till receptionen. De frågar om jag behöver en rullstol men bara tanken på att sitta ner får mig nästan att må illa. Jag har ju ett huvud mellan benen. Barnmorskan går i förväg in på förlossningssalen medan jag stödjer mig på Johan i sällskap av en undersköterska.

Får hjälp att klä av mig alla kläderna så fort jag kommer innanför dörren på förlossningssalen och enligt journalanteckningarna kopplar barnmorskan på ctg klockan 7.42. Minns att jag tycker att det är jobbigt med banden runt magen. Är orolig för barnet som jag inte känt röra sig på ett bra tag så jag står ändå ut för att få höra de små hjärtljuden. Det är en enorm lättnad när barnmorskan talar om att lilla pyret mår hur bra som helst. Känner att det trycker på ordentligt och barnmorskan gör en snabb koll och konstaterar att det bara är att börja krysta. Hon stänger av lustgasen som jag bara har hunnit andas i två gånger. Klockan är nu 7.45.
Tar i allt vad jag orkar och det känns som att det brinner mellan benen. Känner igen den här fruktansvärda smärtan från när jag fött tjejerna och det lugnar mig och gör att jag står ut med smärtan. Jag vet att nu är det riktigt nära. Tar i en gång till på samma krystvärk och huvudet är nu ute. Nu tror jag att det värsta är över men på nästa krystvärk gör det nästan lika ont som när huvudet kom ut. Lilla pyret måste ha breda axlar efter far sin för jag var tvungen att trycka på ordentligt för att kroppen skulle komma ut!

Klockan 7.47 läggs vår son på min mage, en alldeles bedårande söt liten pojke. Han är väldigt lik sina systrar och barnmorskan placerade honom så fint vid mitt bröst att han börjar suga nästan med det samma.

Undersöks av barnmorskan som konstaterar att allt ser fint ut, inga bristningar eller onormalt stora blödningar. När moderkakan föds ut passar vi faktiskt på att ta en titt på den. Det är ju ändå fjärde och sista gången jag är gravid så det kändes att det var dags att kolla hur den verkligen ser ut.

Vi lämnas ensamma ett bra tag med vårt underverk. Han är så fin. Han har massor av svart hår, perfekta små öron och en söt liten näsa. Tänk att vi fått en pojke, det är helt fantastiskt! Vi är jättelyckliga och även fast jag i stort sett hela graviditeten haft ”killkänsla” så känns det väldigt overkligt!

Jag är ju en ”tjejmamma” Hur ska det här gå?

Vilgot (som fick sitt namn först när han var femton dagar gammal) föddes lördagen den 16e december klockan 7.47 i graviditetsvecka 37+6. Han var 50 cm lång och vägde 3365 gram

Jag känner mig otroligt nöjd med hela förloppet! Även fast mina tre tidigare förlossningar också gått väldigt fort så var en av mina största fasor att behöva tillbringa timtal på sjukhus med värkar. Det gick snabbt och lätt utan bedövning och komplikationer. Skulle nog kunna kalla det en drömförlossning!