Den här hösten har min tvååring varit magsjuk tre gånger, brytit nyckelbenet, fått en blåtira, varit förkyld med hosta och nu har hon ögoninflammation. Det går löss på dagis. Härligt! Snart får vi väl det också! Och då är det ETT av fyra barn jag skriver om nu altså.

Jag kan bli så extremt irriterad på vissa ljud. I bland tror jag att det är bara jag som hör dem, att jag har någon slags superhörsel. Speciellt när jag ska sova.

Ett vanligt scenario är att jag klär av mig och går och lägger mig. Efter ungefär tio sekunder hör jag en droppande kran, antingen i badrummet eller i köket. Irriterat ligger jag kvar i tio sekunder till. Ibland är det nämligen toaletten som droppar vatten i tjugo sekunder efter att man spolat och det är svårt att höra skillnaden mellan kranen och toaletten. Har ljudet inte slutat efter de tjugo sekunderna måste jag gå upp och vrida om alla kranar. Tillbaka i sängen!

Det blåser lite ute och utanför sovrummet har vi en balkong med markis. Markisen är inte ordentligt infälld och smäller var femte sekund av vinden. Ut på balkongen i bara trosor och vevar in den förbannade markisen! In fort som fan och ner under det varma täcket.

ÄNTLIGEN ska man få sova. Tills jag hör det värsta av allt. Det förbannade ljudet av datorhögtalaren som inte är avstängd. Det är som ett surrande elektriskt ljud som liksom äter sig in i bröstet på mig. Det här ljudet kan få mig så irriterad som inget annat och ge mig hjärtklappning. Dessutom är det tydligen bara jag i den här familjen som hör ljudet för ingen annan stänger någonsin av högtalarhelvetet.
Johan märker hur jag suckar och stönar i sängen. Antagligen är det han som använt datorn så jag tycker på nåt vis att han borde gå upp den här gången.
– ”Vad är det nu då”?, säger han irriterat och öppnar ena ögat. – ”Det är den där förbannade jävla högtalarjäveln som låter igen”
– ”Anna, det är knäpptyst. Det är ingenting som låter”, säger han och somnar om.
Jag FATTAR INTE hur han inte kan höra det där hemska vidriga ljudet. Hjärtat slår snabbare och snabbare och jag biter ihop käkarna för att jag är så arg. När jag dragit ut kontakten till högtalaren är det som att lugnet bara sköljer sig in i kroppen. All irritation försvinner på en sekund. Äntligen kanske jag kan få sova.

Att jag har tunnelbanan nästan utanför fönstret irriterar mig inte ett endaste dugg. Inte heller att Johan ibland snarkar lite lätt. De ljuden är tvärt om nästan sövande! Märkligt.

Den här Sofi som är moderedaktör på Aftobladet, har ni sett henne? Ofta så visar hon själv upp mode och varje gång jag ser en bild på henne på aftonbladet så har hon en ny outfit på sig. Den ena roligare än den andra. Är det bara jag som tycker att hon ser ut lite som en clown? Jag kan verkligen ingenting om mode (ska jag köpa nåt som kostar mer än tre hundra spänn ringer jag min syrra, modefotografen, och frågar om råd) men har den här tjejen verkligen koll på mode? Kollar hon sig i spegeln innan hon låter sig fotograferas i diverse utstyrslar? Har hon valt dem själv eller har hon någon elak ”vän” som egentligen är en avundsjuk rival som ger henne råd om vad hon ska ha på sig? Jag undrar jag….

Det här är väl inte den värsta bilden jag sett på henne men det var den som låg på Aftonbladets hemsida för tillfället…

Alltså… jag har körkort numera! Har man körkort vill man sällan åka tunnelbana och buss. Nu ska jag snart öppna butik på Valhallavägen och redan nu åker jag dit varje dag och pysslar inför öppningsdagen. För tillfället har vi bara en bil och när min sambo är tvungen att ta bilen till jobbet får jag snällt sätta mig på tunnelbanan med alla andra vanliga människor…. fast…. vanliga? Är de verkligen helt VANLIGA?

Första tunnelbaneresan:
En inte helt normal dam stiger in i tunnelbanan. Hon är klädd i tokful täckjacka som är lila, turkos, rosa (riktigt 80-talsinspirerad), hon har knallorangt hår som är uppsatt i toffsar med bollar på. Plastbollar (sånna man kanske hade på dagis). Hon är målad med rött läppstift som inte helt och hållet håller sig i läpptrakten. Påsar och kassar. Tycker lite synd om henne men kan inte låta bli att snegla. Hon är en fröjd för ögat nämligen. helt plötsligt börjar damen att skrika åt någon… tänker först att hon har ett headset. Inte för att hon ser så hightech ut men vem fan skriker hon annars till, tänker jag. Inser efter ett tag att hon skriker på sin lådsaskompis….

Andra tunnelbaneresan:
Har åkt ett par stationer när en man i femtioårsåldern kommer och sätter sig i sätet mitt emot. Märker ganska snart att han råstirrar på mig. Känner mig lite obekväm men möter hans blick och ler lite. Han ler INTE tillbaka…bara stirrar. Jag börjar nervöst att klia mig lite i nacken och vrider lite på mig… mannen fortsätter att stirra. Tittar på de andra medpassagerarna för att se efter om de också stirrar på mig. Shit…jag kanske har frukost kvar runt munnen eller nåt..? De stirrar inte på mig, sitter försjunkna i egna tankar. Försöker spegla mig i fönsterrutan men kan inte upptäcka några större konstigheter med mitt ansikte. Märker att mannen blinkar onormalt. Kan inte riktigt förklara hur men hans blinkningar känns inte som att de tillhör en frisk människa. Helt plötsligt börjar han tala till mig…. -”jag ska till tandläkaren”, säger han. -”Jaha”, säger jag. Mannen tittar bort, jag kliver av vid Slussen…

Sist men INTE minst. Min tredje tunnelbaneresa:
Har åkt ett par stationer när en kille kliver in och sätter sig bredvid mig. En, till synes, helt vanlig kille. Ser ganska alldagligt och trevlig ut. Helt plötsligt spottar han i handen. Alltså inte en diskret liten spott (som att det skulle vara mycket bättre), utan en riktig loska som låter högt. Sedan smörjer han in sina hände i sitt saliv och börjar polera naglarna med det. Jag håller på att få upp frukosten och vänder huvudet åt andra hållet livrädd att han ska nudda mig. ”Nuddar han mig, ringer jag polisen”, sitter jag och tänker om och om igen i flera stationer. Helt plötsligt loskar han i handen IGEN och börjar om samma procedur IGEN. Smörjer och smörjer. Tjejen mitt emot sitter med gapande mun och bara stirrar på killen. Själv har jag kväljningar och trycker mig in mot fönstret så gott det går och bara stirrar ut. Vad i helvete???

Är det sån man blir om man åker tunnelbana för ofta? Må min sambo få ny bil snart….. jag vill inte åka tunnelbana mer. Det är läskigt!

Hm…. kollade min statistik för den här sidan. Det är väl ingen succéblogg direkt men jag har ändå haft nästan 600 unika besökare på den här sidan. Drygt 1100 sidvisningar på kort tid. Får sällan kommentarer….

Vem är du käre läsare? Ge dig till känna! Jag är ju så nyfiken så jag håller på att smälla av

Det skiljer fyra år mellan mig och min sambo. Han är trettiofem. I bland tror jag att han är från stenåldern. Jag har tvingat honom att skaffa ett konto på facebook. ALLA har facebook säger jag. Han går aldrig in, svarar nog aldrig på vännerförfrågningar eller mail skulle jag tro. Mail förrästen…han har nog aldrig skickat ett mail. Vet inte ens om han vet hur man gör. Fast det värsta av allt… han har just KÖPT WinZip! VEM KÖPER WINZIP???? 300 spänn om året, ingen stor summa kanske men va faaaaan!

Fast å andra sidan så gillar ju jag att sticka och virka så vi kanske passar bra i hop?